måndag 25 juli 2016

Att leva som man lär





Jag är en enkel person med ett komplicerat sinne, det har alltid varit så. Min hjärna går lätt i spinn, och där vänner tar ett varv kring hinderbanan tar jag tio. Om jag öppnar ett paket så granskar jag innehållet, väger och mäter det, sluter paketet och slår in det på nytt.

Jag har ett konstant radiobrus mellan öronen, och det kan vara svårt att tysta. Därför gillar jag att läsa och analysera.

Fler av mina vänner proklamerar ofta ett moraliskt rättvisepatos i fråga om ekonomi och politik. Detta föranleder att vi oftast landar i hektiska diskussioner rörande etik/moral och förhållandet däremellan. Oftast får jag den urvattnade klassikern slängd i ansiktet:

 - ”Du inser inte hur privilegierad du är. Du är en vit medelålders man i väst”.  

Jag brukar le lite smått och säga:- Man lever som man lär!

För mig är förhållandet ganska enkelt: om man ger uttryck för sina värderingar i praktisk handling ser torde detta ge en själv större dignitet: omgivningen kan faktiskt se hur personen levererar i enlighet med sin tro. Att bara tala om solidaritet, jämställdhet, ekonomisk rättvisa riskerar annars att stanna i en teoribildningar.

För ett år sedan gick Timbuktu till angrepp mot näringslivet, och kritiserade företag som undviker att betala skatt, men själv ägnade han sig åt skatteplanering.


Jag har också några goda vänner som är betydligt äldre än jag, pensionärer faktisk.
Men dessa har levt, förkovrat livserfarenhet som är inspirerande att ta del av. En av dessa är en äldre dam med ett förflutet inom ekonomi och bokföring. Vi träffas några ggr per år och diskuterar det politiska klimatet, hon skrockar och bjuder mig på whisky. Jag håller verkligen av henne för att hon inte skrider orden.

I ett samtal vi hade om personlig utveckling sade hon:

- ”När man skaffar sig en utbildning kan detta leda till att man växer ifrån sina vänner.
En kil slås in mellan er i hur ni ser, och hur ni ser på verkligheten”.

Vad hon sade har stannat kvar hos mig, och känns idag mer relevant än någonsin.
Genom åren har jag haft jämnåriga vänner som jag utfodrat med: middagar, vin och sovplats. Detta har skett på automatik eftersom det känts naturligt. Åren har gått och efter examen har jag inte brytt mig lika mycket eftersom pengarna rullat in. Dessa vänner har liksom jag ett förflutet inom låglönejobb/timanställningar, men har istället valt att inte utbilda sig.

Men för alla som valt den akademiska banan, levt som fattiga studenter kan också identifiera sig med den tacksamhet som följer efter examen: man behöver inte vända på alla slantarna längre, kontrollräkna i snabbköpet, utan livet har blivit bekvämt.

Samma vänner utmanar mig i politiska diskussioner. Dessa förordar ofta en mer generös samhällsmoral där vi skall dela med oss, inte vara egoister. Men tyvärr är det också dessa som regelbundet låter sig bli bjudna, men aldrig bjuder igen: dessa vill alltid smaka, men aldrig baka!

När jag lämnade mig hemstad för att studera var det inte för att bli en ideell världsförbättrare. Jag ville läsa ämnen som angick mig på ett personligt plan, utvecklas och givetvis förbättra lön och livsvillkor: Är detta egoistiskt, jag tycker inte det? Eller så drivs nog alla människor av en positiv egoism, vi vill att det skall gå bra för oss; och så tar vi hand om våra närmaste. Jag tror på att göra rätt för mig, och ser det inte som en slump att det gått förhållandevis bra för mig. För några år sedan tog jag ut en kurs, och avvek inte från den, och nu är det dags att skörda.

Men spliten mellan äldre vänner ligger kvar. Samma tradiga diskussioner lyfts ur perspektivet hur: individer behöver omsorg, och inte alla är kapabla att ta hand om sig själva.

Låt gå! Det är ett nobelt ställningstagande, hur ett samhälles rikedom definieras av hur vi tar hand om våra svagaste. Men samma anföranden klingar fortfarande av en akademiserad jantelag:

- ”Vi har inte, då skall inte ni ha heller. Om inte alla har, då skall bannemej ingen ha!”

Jag tror att Jan Björklund sade: ”Avundsjukan inom socialdemokraterna är större än sexualdriften”.

Personligen är jag politiskt ambivalent, men jag känner igen dubbelmoral när jag ser den.

Vad som gör mig besviken i relationen till vänner är inte kopplat till mängd eller pengar, utan gester och ansträngning. För mig är det egalt om vänner bjuder mig på nudelmiddag, med en Snickers som dessert, men vad som gör mig uppgiven är när t.o.m detta uteblir. 

Om det är så viktigt att dela med sig, varför inte börja på lokal nivå:


- ”Charity begins at home”.

6 kommentarer:

  1. ja de där känner jag allt igen men jag upplever nästan att ju mer pengar man har ju ondare framställs man av de som nästan inga pengar har, och att man skall dela lika men jag har på så många nivåer sett att riktigt så är de inte oftast de människor som gapar och skriker om att de skall vara lika är oftast de mest lata näää så är de nog inte men jag upplever de så ibland.

    Däremot tycker jag de väldigt viktigt att ta hand om de som är svaga eller sjuka att betala skatt för ett bättre samhälle ABSOLUT men när de mesta i skatt går till övergöda politiske pampar och deras kärringar med lyx Mercedes och Gucci väskor vet i fanken om jag är så sugen på att ens ha skatt överhuvudtaget.
    Själv lever jag som jag säger, jag snålar på olika bitar i livet men ser till att göra rätt för mig ingen annan skall få betala ÅT mig jag bjuder oftast dessutom då jag inte ser några problem med de eftersom jag har så många saker som jag inte gör exempelvis så röker eller snusar jag inte då kan jag lägga några kronor på någon annan istället. Helt enkelt unna någon annan :)

    SvaraRadera
  2. Yes, pengarna skall landa i offentlig sektor: skola, sjukvård mm. Men inlägget handlar primärt om hur man skall förhålla sig till vänner, när dessa låter sig bjudas men aldrig bjuder igen. Nu utgör dessa inte en majoritet av mitt umgänge, men visst har jag blivit provocerad i möten med vänner där dessa fnyser åt människor med kapital. Det är fortfarande fult att tjäna pengar, eller får dessa att växa.

    SvaraRadera
  3. Bara för att man är "en vit privilegierad man i väst" betyder inte det per automatik att man har fel. Solidaritetstomten med den roliga hatten bidrog för övrigt med exakt 0 skattekronor de två åren innan bilden är tagen. Men åsikter om vart andra människor skattepengar ska gå har han. Som Thatcher sa: "The problem with socialism is that you eventually run out of other people's money."

    SvaraRadera
  4. Det är ett av mina favoritcitat av Thatcher :) Många av mina diskussioner med vänner landar i deras resonemang om fördelningspolitik. Det är alltid någonting som skall: krossas, rivas, brännas! Väldigt ofta är dessa människor emot någonting.

    Jag: - Men du är väldigt emot allt, vad är du egentligen för?
    Solidaritetstomten: - Jag är för att vara emot!

    :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag är inget stort Thatcher-fan, men där satte hon onekligen fingret på problemet. Jag är också mot mycket i samhället, men tycker att man då nästan måste vara för något annat. I min värld kan man inte förespråka att krossa en struktur utan att ha en idé om vad man önskar istället. Då gör man det för lätt för sig.

      Radera
  5. Håller med dig helt och hållet :) Det råder onekligen numera ett glapp mellan delar av mitt gamla umgänge, det är smärtsamt men livet går vidare. Jag lär mig massor härute, och vi får se vart jag landar.

    SvaraRadera