Att leva som man lär

Jag är en enkel person med ett komplicerat sinne, det har alltid varit så. Min hjärna går lätt i spinn, och där vänner tar ett varv kring hinderbanan tar jag tio. Om jag öppnar ett paket så granskar jag innehållet, väger och mäter det, sluter paketet och slår in det på nytt.

Jag har ett konstant radiobrus mellan öronen, och det kan vara svårt att tysta. Därför gillar jag att läsa och analysera.

Fler av mina vänner proklamerar ofta ett moraliskt rättvisepatos i fråga om ekonomi och politik. Detta föranleder att vi oftast landar i hektiska diskussioner rörande etik/moral och förhållandet däremellan. Oftast får jag den urvattnade klassikern slängd i ansiktet:

 - ”Du inser inte hur privilegierad du är. Du är en vit medelålders man i väst”.  

Jag brukar le lite smått och säga:- Man lever som man lär!

För mig är förhållandet ganska enkelt: om man ger uttryck för sina värderingar i praktisk handling ser torde detta ge en själv större dignitet: omgivningen kan faktiskt se hur personen levererar i enlighet med sin tro. Att bara tala om solidaritet, jämställdhet, ekonomisk rättvisa riskerar annars att stanna i en teoribildningar.

För ett år sedan gick Timbuktu till angrepp mot näringslivet, och kritiserade företag som undviker att betala skatt, men själv ägnade han sig åt skatteplanering.

Länk Timbuktu - Studio 1: Skattebetalarna avgör. 

Jag har också några goda vänner som är betydligt äldre än jag, pensionärer faktisk. Men dessa har levt, förkovrat livserfarenhet som är inspirerande att ta del av. En av dessa är en äldre dam med ett förflutet inom ekonomi och bokföring. Vi träffas några ggr per år och diskuterar det politiska klimatet, hon skrockar och bjuder mig på whisky. Jag håller verkligen av henne för att hon inte skrider orden.

I ett samtal vi hade om personlig utveckling sade hon:

- ”När man skaffar sig en utbildning kan detta leda till att man växer ifrån sina vänner.
En kil slås in mellan er i hur ni ser, och hur ni ser på verkligheten”.

Vad hon sade har stannat kvar hos mig, och känns idag mer relevant än någonsin. Genom åren har jag haft jämnåriga vänner som jag utfodrat med: middagar, vin och sovplats. Detta har skett på automatik eftersom det känts naturligt. Åren har gått och efter examen har jag inte brytt mig lika mycket eftersom pengarna rullat in. Dessa vänner har liksom jag ett förflutet inom låglönejobb/timanställningar, men har istället valt att inte utbilda sig.

Men för alla som valt den akademiska banan, levt som fattiga studenter kan också identifiera sig med den tacksamhet som följer efter examen: man behöver inte vända på alla slantarna längre, kontrollräkna i snabbköpet, utan livet har blivit bekvämt.

Samma vänner utmanar mig i politiska diskussioner. Dessa förordar ofta en mer generös samhällsmoral där vi skall dela med oss, inte vara egoister. Men tyvärr är det också dessa som regelbundet låter sig bli bjudna, men aldrig bjuder igen: dessa vill alltid smaka, men aldrig baka!

När jag lämnade mig hemstad för att studera var det inte för att bli en ideell världsförbättrare. Jag ville läsa ämnen som angick mig på ett personligt plan, utvecklas och givetvis förbättra lön och livsvillkor: Är detta egoistiskt, jag tycker inte det? Eller så drivs nog alla människor av en positiv egoism, vi vill att det skall gå bra för oss; och så tar vi hand om våra närmaste. Jag tror på att göra rätt för mig, och ser det inte som en slump att det gått förhållandevis bra för mig. För några år sedan tog jag ut en kurs, och avvek inte från den, och nu är det dags att skörda.

Men spliten mellan äldre vänner ligger kvar. Samma tradiga diskussioner lyfts ur perspektivet hur: individer behöver omsorg, och inte alla är kapabla att ta hand om sig själva.

Låt gå! Det är ett nobelt ställningstagande, hur ett samhälles rikedom definieras av hur vi tar hand om våra svagaste. Men samma anföranden klingar fortfarande av en akademiserad jantelag:

- ”Vi har inte, då skall inte ni ha heller. Om inte alla har, då skall bannemej ingen ha!”

Jag tror att Jan Björklund sade: ”Avundsjukan inom socialdemokraterna är större än sexualdriften”.

Personligen är jag politiskt ambivalent, men jag känner igen dubbelmoral när jag ser den.

Vad som gör mig besviken i relationen till vänner är inte kopplat till mängd eller pengar, utan gester och ansträngning. För mig är det egalt om vänner bjuder mig på nudelmiddag, med en Snickers som dessert, men vad som gör mig uppgiven är när t.o.m detta uteblir. 

Om det är så viktigt att dela med sig, varför inte börja på lokal nivå:

- ”Charity begins at home”.