Under flera år hade jag ett osunt leverne. För lite rörelse samt en
förkärlek för alkohol, rökning och snabbmat gjorde att jag så småningom fann
mig själv i en konstant depression.
Jag hade betat
av allt i livet som torde generera vuxenpoäng och lycka: en akademisk examen,
ett jobb som jag trivdes med, pengar på banken – men jag satt fast. Dagarna kom
och gick utan någon emotionell substans, och varje dag betades av enligt
sedvanligt manér.
Jag tror att
flertalet av våra känslor ofta härstammar från rädsla. Rädslan verkar som en
moder/katalysator för många av våra mindre charmiga tankar och känslor. Vi kan
bli defensiva, oroar oss för att inte bli bekräftade eller avslöjade; - om
någon verkligen förstod vilka vi var så skulle vi då bli lämnade?
-
Duger jag som jag är?
-
Är jag tillräckligt smart?
-
Vad är livskvalité?
Många av dessa
känslor tror jag är ganska naturliga, men om vi tillåter oss att vegetera i ett
passivt känslotillstånd, där vi bara står på paus-knappen för att slippa känna
så blir det destruktivt. En del människor äter fel, dricker för mycket,
snusar/röker, och summan av lasterna är oftast konstant.
-
What’s your poison?
Någonstans
hade jag givit upp, men när den slutliga insikten träffade mig ”att ingenting
utanför dig själv kommer att fixa allt” så blev det riktigt läskigt. Det
spelar följaktligen ingen roll hur mycket pengar vi har, upplevd prestige eller
utbildning.
Vi måste
fortfarande hantera vårt inre känsloliv!
Jag började
leva sundare för en tid sedan, och det är det skönaste jag gjort på länge.
Efter några månaders fokus på en bättre livsstil träffade jag någon, och vi
lever idag tillsammans. Det har varit en enormt omvälvande process att byta
livsstil, äta sundare utan att hela tiden stänga av sina känslor.
Genom åren av
sämre leverne har jag ändå hållit masken på jobbet, varit skuldfri och socialt
accepterad, men in hemlighet bara haft näsan ovanför vattenytan.
Idag ser min
vardag helt annorlunda ut. Jag försöker att träna tre ggr per vecka, just för
att bli kvitt stress och allmän oro. För mig har träning varit ett bra
instrument att gå vidare.
”För att få
energi så måste man göra av med energi”.
Omgivningen
sade oftast till mig ”- Det går, bara man vill”, men för egen del lyste viljan
till förändring med sin frånvaro. Det är först när man når sin botten om man
inser att det är läge att börja simma uppåt.
Jag var
andligt bankrutt och såg tyckte framtiden så mörk ut.
Men ibland
krävs så lite för att få in lite ljus i tillvaron igen; en mindre omställning
av rutiner: ät annorlunda, sluta med socker, välj bort ett umgänge som du vet
hämmar dig.
Inställning
till livet är avgörande. Om vi gnäller, utan att göra en förändring förblir vi
oattraktiva.
Om vi däremot
synar oss själva till förmån för att lägga en ny kurs kommer vi en dag få
pröjs.
Idag skiner
solen, och jag tänker gå på en promenad.
Ha det VÄL
Ett av dina mest personliga inlägg, men du har helt rätt i det du skriver. Pengar är ett medel som skall användas, för att nåt sina mål. Att du har träffat kärleken är jag väldigt dag, dels för att livet är alldeles för kort för att leva i ofrivillig ensamhet. Det är roligare att dela glädjen med någon annan, men också sorg. Man lyfter varandra i uppgång och nedgång. Något man får tänka på.
SvaraRaderaDet stämmer att det var ett mer personligt inlägg, utan att för den delen bli alltför privat. Tanken syftar väl till identifikation; hur flertalet av oss når toppar och dalar i livet men har för avsikt att ta oss vidare. Skall kolla in din sida under dagen. MVH VÄL
SvaraRadera