När mannen blev skjuten!

Var vill vi bo, och hur påverkar det vårt välbefinnande?

Jag har bott på samma adress under några års tid, och har nu ett förstahandskontrakt.

Ofta intalar jag mig själv att jag borde vara tacksam för att jag inte tvingas röra på mig inom kort, utan jag kan pusta ut. Jag har gjort alltför många flyttar sedan min examen från lärarhögskolan, och jag är trött på det. Under första året i min nuvarande lgh så bekantade jag mig med området, och insåg emellertid hur långt jag landat utanför stadskärnan.

Detta märks tydligast socioekonomiskt genom den breda blandningen av etniciteter. Vidare händer mycket där jag bor, speciellt sedan det lokala poliskontoret packade ihop för några år sedan, vilket också lämnade ett större spelrum för personrån och gänggrupperingar.

Som nyinflyttad stod jag en kväll på min balkong med luren i hand och pratade med en kompis, varpå jag distraherades av vad jag trodde var ungdomar som smällde smällare. Jag tog luren från örat och spejade ut över den närliggande parkeringen. Där såg jag några individer med hoodies kuta över parkeringen för att sedan försvinna mellan hyreshusen. Jag kunde inte identifiera någon av dem, eftersom de var maskerade.

Inom 15 min dök polisbilar upp tillsammans med piketbussar och hela området var avspärrat. Jag gick ut i farstun, satt mig på golvet och tog på mig skorna. 

Väl utanför dörren mötte jag en polis och frågade:

- Vad är det som hänt?

- En kille jag blivit skjuten i ansiktet, och överlevde inte - var det någon du kände?

  Nej, svarade jag! - Jag kom ut eftersom jag trodde folk drog av smällare!

Vad jag misstolkade som ett busstreck; några kids som lekte med smällare var egentligen en droguppgörelse som barkat söderut! I samband med EU-valet har jag haft många diskussioner med nära vänner om identifikation och ideologisk övertygelse. 

En av mina vänner sade:-  "Vi röstar utifrån vilka värderingar vi vill associeras med; kort sagt vilka vi skulle vilja vara."

Hans kommentar har dröjt sig kvar; men jag inser emellertid hur jag dras med en gammaldags ådra. Att ha hjärtat på rätta stället, och resonera utifrån ett moraliskt/emotionellt perspektiv ställs emot mitt något pragmatiska förhållningssätt: för att bibehålla den svenska modellen måste den finansieras, och därför måste alla bidra på ett konstruktivt sätt!

Att skjuta folk i huvudet är liksom inte bra.
 

Kanske vi svenskar bidrar till att odla en etnifierad underklass bara genom att vidmakthålla ett naivt humanistiskt perspektiv: - "Så klart att vi skall dra vårt strå till stacken och ta emot människor i nöd; om de skickas tillbaka till sina hemländer går dom en säker död till mötes."

Det är tämligen lätt att propagera, orera för en humanistisk grundsyn - lite som att slå in öppna dörrar, men den bristande integrationen är dock ett problem. Men vad händer när människor bosatta i socialt utsatta områden bekräftar samma problembild som rapporteras i media?

Jag vill inte bo här längre, inte för att våld präglar min vardag, snarare för att: när människor under gynnsamma förhållanden utbildar sig, skaffar arbeten och liv som de trivs med är det också naturligt att vilja bo bättre.

Vad har ni för tankar om var ni bosatte er, och varför?