Älskade pappa – Skönt att du finns kvar.

Som tonåring var jag upprorisk, arg på allt och alla. Jag hade förklaringsmodeller för precis allt i min ungdoms naivitet.

Vi landade oftast på konfliktkurs du och jag, just för att du refererade till en livserfarenhet som jag ännu inte förvärvat. I min ungdom var jag förvirrad, desillusionerad och präglad av pubertetens hormonstinn. Jag minns dina djupa suckar när vi diskuterade: samhällsproblem, livsambitioner, estetisk verksamhet: musik/film. Du lyckades emellertid alltid slå huvudet på spiken med kommentaren:

-  Snacka inte, gör!

Detta var en kommentar som jag aldrig lyckades kontra, eftersom jag var präglad av brist på mognad och en tonårings egoism: man tror att man har svar på allt.

Du läser inte detta blogginlägg, men jag vet att vi tillsammans bekräftar ovanstående varje gång vi träffas.  Det är lätt att teoretisera över vad livet skulle kunna bli, eller borde ha varit.

Men vi har bara facit på våra egna liv, resten är fantasier.

Sedan ungdomen har jag gått från att vara: städare, vårdare, läste sedan in saknade ämnen på KOMVUX under kvällstid, och blev därefter antagen vid en högskoleutbildning. Efter min lärarexamen var jag bland de första i min årskull som landade en heltidstjänst innan den formella examen ens ägt rum. Jag började söka arbete under sista terminen, tog min examen på en fredag och gick ut i fullt arbete måndagen som följde.

Det har nu gått många år sedan vi tjafsade med utgångspunkt i sociala orättvisor, och det visar sig att du hade rätt hela tiden. Man måste anstränga sig för att skapa andra förutsättningar. Jag ville inte förstå, för att om jag förstod skulle detta direkt bidra till att jag tvingats offra något för att vinna något.

Tack och lov pappa, jag investerade: tid, pengar, omsorg. Detta gav i sin tur mognad och självinsikt, ett förhållningsätt som man måste bära med sig som vuxen. 

Jag har numera förstått att det hela tiden handlar om att slipa sina verktyg för att bli en mer effektiv samhällsmedborgare. Det går inte att omyndigförklara sig själv och skylla på omständigheter. Det är inte alltid lätt att växa upp, men det är desto plågsammare att låta bli. En gammal vän till mig sade: - ”Om du jobbar hårt kommer du en dag få pröjs”.

Alice Teodorescu provocerar många med sina monologer om det fria valet.

På vänsterkanten raljerar kritikerna över, vad de anser vara ett naivt förhållningssätt.

Hennes texter återspeglar oftast ”Du är din egen lyckas smed”. Men jag har alltid undrat, vilka andra alternativ finns det? Hur många individer växer av att få allt serverat?

Självklart föds vi med olika förutsättningar: biologiskt, sociokulturellt, ekonomiskt och inte alla barn har inte tillgång till en familj med bildningstradition. Men jag anser att Svensk skola idag ger flertalet barn en hygglig grundplåt inför vad som komma skall, och andra tycker t.o.m. att barnen i alltför hög grad blir för curlade.

Idag är jag vuxen, arbetar som lärare och upplever sannolikt samma frustration som min pappa gjorde när han försökte fostra en lat tonåring. Dilemmat med individer som inte vill förändras kan ofta härledas till en sak, brist på erfarenhet. Om någon vill förändras måste dessa åtminstone presenteras för olika valmöjligheter. 

Vansinnesdefinitionen lyder: ”Vansinne är att begå samma misstag om och om igen och förvänta sig olika resultat”.

Själv har jag redan begått min beskärda del av misstag i mitt liv, och har facit redan där.

Så, om en person en dag väljer en annorlunda lösning kan denne utvärdera resultatet, men detta kräver ansträngning och uthållighet. Men jag väljer att avrunda med min väns visdomsord:

”Om du jobbar hårt kommer du en dag få pröjs”.