En gång i tiden premierade jag att göra en mindre klassresa. Det handlade främst om att skaffa sig en högskoleexamen till förmån för att slippa hoppa mellan låglönejobb.
Det tog fram till vuxen ålder att växa med prioriteringar: sluta slarva runt, leva mer hälsosamt, dricka mindre alkohol, byta umgänge och hänge sig mer åt sunda värderingar.
Mycket av ovanstående är åtgärdat idag. Jag har god ekonomi, lever nyktert, sköter mina åtaganden på jobbet mm. Men vankelmodet gör sig påmint ändå, eftersom jag lever själv. För att livet skall ha ett värde bör varje människa kunna spegla sig i ett sammanhang, och inte bara kunna referera till sig själv. Jag har nu levt på solokvist sedan några år tillbaka. Livet har sin gilla gång: jag kliver upp, äter frukost, går till jobbet - och så börjar allt om igen.
Jag har dock börjat intressera mig för andliga aspekter i tillvaron. Tidigare handlade allt om att kunna styra sin vardag med förnuft och intellekt, vilket jag delvis gör fortfarande - men det måste till andra ingredienser i tillvaron för att ge existensen någon dignitet, kanske ett intresse för att stötta andra?
Ekonomi och ränta
När jag köpte min lägenhet hade jag en ränta på 1.30% och så ser det inte ut längre. Efter att riksbanken justerat reporäntan har lånet på min lägenhet gått upp med över 3 procentenheter och landar någonstans på 4.34%. Merkostnaden för lånet har följaktligen gått upp med över 4000:- per månad: - What to do?
Jag skall börja förhandla om nytt banklån sedan mitt tidigare bundna ränta gick ut i januari. Jag kan fortfarande lägga undan ganska mkt pengar varje månad, men den ökade kostnaden för boendet sved i plånboken. Jag ser ändå med tacksamhet att jag inte lever i en bostad som drivs med direktuppvärmd-el.
- Ack och ve för att alla Svenskar som redan levde i ansträngda situationer. Jag sänder en tanke till alla som fått obarmhärtiga: räntepåslag för sin bostad, sjuka el-kostnader - och som samtidigt levt i sargade kärleksrelationer som föranlett separationer.
Vad som är annorlunda idag from då bloggen tog sin start?
När jag började spara levde jag i en Stockholmsförort, där jag utgjorde en minoritet som: blåögd och lintotts-blond Svensk, sprungen ur en ordnad medelklass. Det gick ingen nöd på mig, men jag hittade aldrig mina egna på platsen där jag bodde.
Det är inte sällan idealister förfäktar en solidarisk skattepolitik: där alla grässtrån skall vara exakt lika långa. Men ekonomisk rättvisa är inte:
"Hur alla skall ha en del av kakan" utan torde snarare vara: "Hur alla som varit med att bakat skall ha rätt att smaka".
Innan Avanza, och mitt kommande boendeköp hade jag en granne säregen granne. I egenskap av en släktfejd insisterade på att ha sin bil parkerad direkt utanför trappuppgången. Fejden sträckte sig långt tillbaka i tiden, redan innan han bestämt sig för att bli Svensk medborgare. Sedan han fått klagomål från hyresvärden löd förklaringen:
- Om bilden istället stått på den lokala parkeringen, så skulle den blivit sönderskuren av den andre uppretade familjen!
Samma granne brukade dumpa sina sopor direkt i trappuppgången under värmeböljor i juli månad. Låt gå, om kassarna står kvar under förmiddagen, men samma kassar kunde stå kvar i flera dygn - ni kan tänka er hur den vedervärdiga stanken förpestade vardagen för övriga grannar.
Lika barn leka bäst
Idag förekommer aldrig samma sociala problem i huset där jag bor. När jag träffar grannarna i hissen så känner vi intuitivt igen snarlika kulturella referensramar, och hur vi delar synen på hur man beter sig i det offentliga rummet. Det finns en outtalad ömsesidig respekt om hur vi bemöter varandra. Vi nickar instämmande åt varandra innan vi källsorterar i soprummet.
Tom Hanks har gjort sitt försök på att tolka "En man som heter Ove" i Amerikansk tappning "A man callad Otto". Tolkningen fallerar dock på bristen av kulturella beröringspunkter; jag antar att man behöver vara Svensk för att till fullo förstå Ove. Jag kan sympatisera med Ove såtillvida att vi växte upp i samma land, åt liknande mat, och tog del av samma mentalitet som bara en invigd Svensk kan förstå. Därför blir det Svenska personporträttet tryggt, och intimt - eftersom det slår an ett ackord som påminner oss om vartifrån vi kommer.
Jag fortsätter att närma mig mina egna, fast lägger upp ett nytt sparande och en mot en ny horisont. Skulle vara trevligt med ett hus nära Mälaren där jag kan bo året runt, där ingenting händer och där den förutbestämda vardagen skapar en trygg kontinuitet.
Lev VÄL
