torsdag 12 mars 2020

Timing - Jag hann i tid!

När mitt seriösa sparande började under 2015 så hade jag inte någon fast sparhorisont. Jag hade dock en ide om hur mycket pengar som jag trodde mig behöva för att kunna köpa boende.



Målet var satt till 500 000:- och jag stannade när jag nådde 410 000:-

Jag bodde i Stockholmsområdet där jag fram till förra året hade en fast relation. Relationen bröts dessvärre när kärleken tog slut. Det fanns inga incitament för mig att stanna i den stora staden eftersom bara jobbet höll mig kvar. Idag har jag flyttat närmre mina föräldrar, syskon samt syskonbarn i min gamla hemstad.

Många härute i forumet uppmanade mig att tänka långsiktigt, och pengar som var avsedda för bostadsköp hörde inte hemma på börsen. Jag var av inställningen att; om vi drabbas av en djup kris så får jag vänta ut den.

Jag sålde innan Corona

Vi har dock haft en stadig uppgång på börsen under de senaste 10 åren, och denna lyckosamma resa ser ut att ha tagit ett abrupt slut. Ekonomer vittnar om lika stora sättningar som finanskrisen 2009, och Corona är skurken. Inte har det blivit bättre att ett handelskrig på olja utbrutit mellan de största aktörerna som en följd av pandemin.

Jag sålde emellertid alla mina innehav under sommaren 2019, och det visade sig vara sunt. I efterhand skulle jag definitivt säga att det rörde sig mer om tur snarare erfarenhet av ekonomi.

Om jag fortsatt stäva efter att nå målet på 500 000:- hade jag emellertid får vänta länge innan jag sett skymten av beloppet, just för att denna sättning verkar bli långvarig. Även om läget efter Corona ebbar ut, och flertalet drabbade återhämtar sig liksom efter en djupare influensa, så har detta skapar ringar på vattnet som inte går att återkalla.

Jag har köpt mitt boende och trivs med lgh - målet är uppnått och jag skall förväntas vara glad.

Men övergången sedan flytt har visat sig dränera mig på energi. Jag kliver upp vid 05:00 och är oftast hemma vid 18.00

Tåget rullar in på station nära hemmet efter en lång arbetsdag. Jag gäspar när jag kliver av tåget och promenerar hemåt. Väl innanför dörren häktar jag av mig axelväskan, släpar mig till soffan med en kopp kaffe. Jag inser hur alla butiker stängt eftersom det är sen kväll, och jag får invänta helgen för viktigare planerade inköp. 

Min bostad används för övernattning, men mycket av tiden spenderas på jobbet eller med SJ. Jag misströstar inte, utan betraktar detta som en övergång i jakt på nya arbeten. På jobbet är ledningen underrättad om mitt nya pendlingsavstånd, vilket sannolikt kommer få en negativ utveckling på min löneutveckling eftersom de inte vet vilket ben jag står på?

 - Skall läraren stanna kvar, eller skall han gå?

 Ekonomin, och hur jag tänker

Pengar och sparande är reducerat till en abstraktion. Kvar i potten efter alla utgifter i samband med flytten är ca: 80 000:-, även om beloppet kraftigt reducerats sedan pandemin. Värdet på pengar för egen del har delvis urholkats. Pengars värde måste ställas i relation till vad dessa skall användas till.

   Det är en sund tanke att gå in och satsa på börsen nu, och jag kan betrakta det som en större rea. Kanske sätter jag upp nya mål framöver? Men utan ett klart mål är kapitalet en del av en mystifierad hypotes: -Vad betyder egentligen dessa ettor och nollor om dessa frikopplas ur sitt sammanhang?

Det handlar alltså inte om; hur mycket pengar du har - utan snarare vad dessa skall användas till?

Nu skall nya mål sättas upp, som inte handlar om pengar och ekonomi. Detta beror på att pengarna fullgjort sitt syfte - jag har gjort min hemläxa, nått målet och cashat ut.

Semester och en ny strävan

En klumpsumma har spenderats på en ny cykel. Jag har gjort de första jungfruturerna och trampat förbi de platser där jag växte upp. Jag småler för mig själv, blir nostalgisk när jag filosoferar över hur livet utvecklar sig och var man kom ifrån - och hur allt blev. Jag drömmer om nya möten med spännande människor, varma sommardagar fria från stress och pendling.

Med vänlig hälsning

VÄL

fredag 6 mars 2020

Känner inte igen mig själv!


Hej på er!

Jag skriver med jämna mellanrum just nu, detta för att jobbet tar en hel del tid av mig. 
Det är omständlig pendling mellan hem och arbete. Jag håller fortfarande på att installerar mig på mitt arbete, men det känns som om jag gjort det under snart två år.

Yrkesroll och självkänsla

Jag är snart inne på mitt tionde år som lärare. Överlag har jag fått bra respons av elever och kollegor. Men sedan jag bytt arbetsplats så upplever jag att jag haltat. Rutiner känns inte igen, men yngre elever bidrar till en större prövning.

Vanligtvis är jag van vid att styra större grupper, men sista året har en sviktande självkänsla blivit övermäktig liksom min självcentrering. Jag har odlat negativ självbild, och utgår oftast från att omgivningen har en sämre uppfattning om mig. Detta är överlag inte den generella responsen jag får av kollegor och elever. Men rädslan att göra fel på arbetet kan bidra till att saker faktiskt blir fel.

Så fort en kollega eller elev förundras över mitt långa pendlingsavstånd mellan hem och arbete så hör jag implicit en mörk kommentar: - "Det är lika bra du ger upp, och slutar för att här har du misslyckats!" Detta är emellertid en farhåga som huserar mellan öronen på mig själv, och har ingenting med verkligheten att göra.

Det är nu jag egentligen borde casha ut! Jag har kämpat länge för att skapa mig bra förutsättningar att växa, men som vanligt lägger jag ett ensidigt fokus utanför mig själv.
        
     - Vi är inte våra prestationer.

Jag måste minnas detta faktum, för att om vi definierar oss själva utifrån vad vi presterar inför andra så gräver vi samtidigt vår egen grav. Såsom jag ser det; borde den generella synen på sig själv prägla hur vi möter upp vår omgivning: personliga värderingar, ödmjukhet och tolerans underlättar vid mötet av andra – och framför allt så är det mer karaktärsdanande att boosta sig själv. Jag lär mina elever att det inte finns någon attraktionskraft i att slå på sig själv. Om man gnäller, rackar ned på sig själv så stöter man bort andra.



Vad som däremot är mer attraktivt är att försöka hjälpa andra, och därigenom hjälper vi oss själva. Att vara där för någon annan skapar också ett tacksamt avstånd mellan en negativ självbild och sund grundinställning. Men självacceptans verkar vara en svårfångad defekt som jag behöver arbeta med framöver.

”En av tre-regeln” gör såg påmind. Om två positiva saker händer under en dag, men sedan en negativ – var är det jag fastnar?

Som många andra fastnar jag på den negativa händelsen. Under gårdagen pratade jag med en kollega om min självbild. Hans respons var sund: 

- Men detta får du slå ur dig själv, för att det är skadligt i långa loppet! 

Idag skall jag försöka att fokusera mer på andra snarare än min egen prestation. Att vara för hård mot mig själv har aldrig skapat nya förutsättningar.

Mvh VÄL


fredag 21 februari 2020

Den nya lägenheten

Hej på er!

Mina inlägg har varit skrala på sistone, men detta har att göra med att jag faktiskt köpte en lgh. 

Delar av incitamentet att spara pengar försvann, och därför har jag inte skrivit mycket. Nu handlar allt om anpassning, lära sig förstå efter lägenhetsköpet "hur pengarna fortfarande jobbar" fast i bara i en annan form. Numera ligger mina dyrt förvärvade slantar investerade i en lägenhet, som sannolikt kommer att ge avkastning över tid. 

Efter sista depositionen gick så landade notan på 336 700: - totalt i handpenning. Lägenheten är numera min, och det känns konstigt. 



Rädslor för ägande

I samband med köp och inflytt i den nya lägenheten så infann sig en plötslig rädsla: 

- Shit! Detta är en lägenhet som är värd massor av pengar, vad skulle hända om jag blev arbetslös eller sjukskriven? 

Bostaden är skinande ren, och jag vågar knappt sätta upp en tavelram på väggen - just för att man inte vill sälja i sämre skick; lämna borrhåll mm. Men sedan började jag tänka efter: 

- Detta är min lägenhet, som är köpt för mina pengar - så klart jag skall få behandla den därefter. 

Be caraeful what you wish for, you might get it!

Efter flera års sparande drog jag sammanlagt ihop 410 000:- varav 80 000:- utgjordes av ren avkastning. Men nu är jag på rätt adress i livet, lägenheten är köpt och jag är inflyttad. Även om jag är tacksam så har även omställningen; att flytta tillbaka till hemstaden varit omvälvande så har jag inte landat i tanken känslomässigt. Situationen på jobbet har varit besvärlig. Delar av mina uppdrag har jag skött galant, och andra - Not so much! 

Som lärare blev jag utmanad med arbetsuppgifter som jag inte behärskade. Istället för att bli aktiv och nyfiken, blev jag reserverad och passiv. Jag såg inte detta när det skedde, och i långa loppet fick en kollega ta ett större ansvar eftersom jag tog ett steg tillbaka. Tyvärr landade jag i självömkan, oförmögen att se min del i situationen. Till saken hör visserligen att omständigheterna att ta fullt ansvar varit svårare, och det har inte haft med mig att göra - utan jag har inte varit stationerad där jag behövts mest. 

Summa summarum

Fel kille på fel uppgifter, boendes 10 mil från jobbet - med arbetsuppgifter han varken ville ha eller var bäst lämpad för. Ingenting med denna anställning har lirat, och i ärlighetens namn tog jag jobbet av fel orsak - för pengarnas skull. Jag ställde mig aldrig frågan huruvida jag var intresserad av uppdraget? Jag ville bara dra in det sista kapitalet för att kunna göra lägenhetsköpet, vilket har skapat huvudbry. Med facit i hand inser jag att: det går inte att ta ett arbete bara för pengarnas skull, risken är att du gör ett sämre jobb eftersom motivationen saknas. 

Nya pengar - En ny rutin

Efter köpet av lägenheten, som har varit mitt huvudmål så väntar nya utmaningar. Väl i hemstaden så inser jag emellertid hur över ett decennium har förflutit sedan jag var hemma. Vänner som jag än gång umgicks med har lämnat för att istället flytta till större städer. Det gäller nu att börja om, och det kommer att ta en tid. Som det är nu kliver jag upp 05:00 på en arbetsdag och kommer hem efter 18.00. Så den nya fräscha lägenheten agerar nu bara som en mellanlandning mellan till och från arbetet. 

Jag har köpt mina första aktier sedan i somras och börjar om med ca: 80 000:- som är kvar. Det känns skönt att slippa börja om från noll, och åtminstone ha lite startkapital. Jag tror att jag kommer att balansera upp portföljen enligt tidigare med både passiva indexfonder och folkkära utdelningsaktier. I rond 2 är det också tryggt att slippa vissa "Do & Don't. 

Att delvis gallra ut problematiska grannar genom att köpa lgh.

Grannar som en gång skapade problem; skrik och bråk, sopor och möbler i trapphuset, föräldrar som låter sina barn löpa fritt och vråla obehindrat lyser med sin frånvaro.Vad som finns kvar är lugna hemmakvällar, en närhet till syskon och familj med syskonbarn. 

Mina tankar kring köpet var att slippa ett tyngre socialt upptagningsområde. Om du som sparare väljer att lägga några år på att sträva efter ett bättre område, så kan du nå dit. Socioekonomiska problem finns i alla städer, men det går att begränsa urvalet av trevliga grannar genom ett lyckat bostadsköp. Med mina närmsta grannar finns en outtalad, men ömsesidig kulturell överenskommelse; vi känner att vi intuitivt är från liknande platser med en snarlik bakgrund. 

Nu väntar ett välkommet lov med en väl behövd paus från jobbet. Under morgondagen skall jag återigen börja baka, det har gått några veckor sedan sist. 

Tack för att ni återkommer till min blogg. 

Ha det VÄL





lördag 16 november 2019

Pengar är inte allt; och därför skall du spara!


När jag gick in i ämnet ekonomi hade jag en föga susning om vad saker handlade om.

Jag fick börja från grunden med att läsa på om ISK-Konton, Kapitalförsäkringar, skattemiljöer, billiga indexfonder och högutdelande aktier.

Under fyra års tid drog jag ihop 400 000:- (med inkluderad avkastning på 80 000:-)
Vägen har inte varit rak, utan första året av sparande var kantat av: in/uttag på sparkontot, trevande investeringar, en mer blygsam sparkvot. Men ju varmare jag blev i kläderna så blev jag också mer målinriktad.

Jag började följa media mer aktivt, titta på hur samhället utvecklats och hur det stod i relation till ämnet ekonomi. Eftersom jag inte var nöjd med min boendesituation och var förpassad till en mindre attraktiv Stockholmsförort så hade jag surnat till.

Efter min lärarutbildning var klar trodde jag att 6 år i bostadskön i Stockholm skulle kunna generera ett hyfsat boende. Well, min bostad idag är inte alls tokig, men det är en hyresrätt på 60 kvadrat med en hyra på 7500:- några mil utanför stadskärnan, och pendlingen är ett faktum.

Jag insåg emellertid hur väntetiden i Stockholms bostadsförmedling skulle hinna ge mig: fler grå hår, käpp och några tänder färre innan jag fann ett skäligt boende. Med tanke på att jag är medelålders, ville jag inte vänta på ett schysst äldreboende, för att det var så det kändes. Detta var inte acceptabelt, så jag tog tjuren vid hornen.

Detta var vad jag gjorde


Jag höjde min sparkvot

Lämnade min gamla anställning för att jaga högre lön.

Gick grundligt igenom mina utgifter och omförhandlade alla abonnemang.

Gjorde mig kvitt alla pappersräkningar och gick över till e-fakturor.

Började laga all mat själv.

Drog ned på onödig konsumtion.


Disciplin och fokus

Det finns en läxa att lära av allt detta! Jag trodde att jag skulle lära mig mer om sparande, vilket jag också gjort - men kanske ännu mer om mig själv.

Jag har fått upp ögonen inför "vad som är värt att lägga pengar på", och hur man faktiskt kan odla sin egen livskvalité genom att spendera mindre. Men framförallt har jag lärt mig mer om tålamod, och vad man behöver göra för att uppnå ett mål. Sparandet har också givit mig en medvetenhet inför hur delar av samhället fungerar, och hur saker hänger ihop. 

Att vara världsfrånvänd idealist

En av mina f.d.. närmsta vänner är idealist. Han har en fäbless för resonemang rörande fördelningspolitik, och åka på New Age retreats. När jag började med fonder/aktier så utbrast han med ett barskt: 

- "Kul för dig, nu kan du börja profitera på andra människor som faktiskt arbetar!"

Jag blev illa berörd av kommentaren och förklarade lugnt att mitt samvete var rent. 

- Jag betalar faktiskt: inkomstskatt fördelat till: kyrka, kommun och landsting. 
Utöver detta tillkommer marginalskatt + schablonbeskattningen på mina innehav på mitt ISK-Konto. Vidare amorterar jag nästan 2000:- per månad till CSN eftersom jag valt att investera 4,5 år i en akademisk utbildning. Därtill ligger jag ute med en personlig risk eftersom jag väljer ett tillgångsslag som aktier, vilket också betyder att sponsrar företag som kan göra vinst, men också en förlust - och då förlorar jag mina pengar. 

Han tittade surt på mig och sade sedan: - "Tänkte inte på det".

Vad som spetsade vår diskussion ytterligare var att samme vän oftast blev utfodrad av mig med hemlagade middagar, stämplade på mitt SL-Kort i T-banan, och så arbetade han svart som hantverkare. Jag återkommer oftast till våra samtal, tänker mer på dessa än att praktisera dem - detta för att vi inte umgås längre. Han är fortfarande upptagen med andlig utveckling och skogsfester. 




Growing Up

På uppmaning av min far så har jag försökt att bli mer av en "Doer" hellre än en "Thinker"
Det ingick i min uppfostran, men tog lång tid innan visdomsorden satt sig. Under mina ungdomsår hade jag ett inbyggt motstånd mot ansträngning. Men om jag inte lagt manken till så hade jag fortfarande skjutit en mopp framför mig inom ett låglönejobb. 

Jag är tacksamt för att staten valt att avsätta pengar, så att jag som lärare inom ett praktiskt estetiskt arbete har ett jobb att gå till. Detta kanske gör mig till något av en udda fågel härute. Men min utbildning är inte begränsat bara till det ämne du undervisar i, utan även ta hand om ungdomar och ge dessa en kompass i tillvaron. Det är ett värdefullt jobb som jag gör, men för inte odelat tankarna till varje persons plats i världen. 

Arbetskategorier varierar på marknaden, och för mig är det egalt vilket jobb du har - kanske snarare hur du utför det. Om du är en sopåkare, var den bästa du kan bli. Om du är en börsmäklare likaså. Men kanske viktigast av allt; delta i samhället. 

"Gör din plikt och kräv din rätt"


Att orera och fara runt med teoribildning kring hur kapital skall fördelas, utan att själv betala skatt undergräver en persons dignitet. Jag tror på samhällskontraket, tycker att det skall värnas - men är sedan länge trött på människors oförtjänta gnäll.

Om man skall smaka, så måste man också baka!


Med vänlig hälsning 

VÄL














söndag 10 november 2019

Att inte spara skapar ångest!


Hej på er kära vänner!

Hoppas att allt är bra med er?

Jag har sedan i somras betalat min handpenning på mitt nya boende, och flytten står runt hörnet. Men jag har också valt att inte spara under några månader, just för att unna mig något också. Jag har fyllt på garderoben lite grand, köpt presenter till mig själv och har sponsrat min far med tillbehör till hans skivspelare. Det är alltså tre månader av sparande som gått bort, där jag valt att inte lägga undan någonting. 


Men ack! Rutiner av flera års sparade sätter djupa spår, och jag mår dåligt sedan jag avvek från min sparkvot, även om jag känner att det också varit nyttigt. Det finns fortfarande en vilja hos mig att fullfölja mitt ursprungliga mål. Sparandet har som tidigare nämnts investerats i handpenningen på det nya boendet, men sedan då?

Numera räknar jag på följande sätt. Jag utgår från dellikviderna på lgh som "faktiskt sparade pengar" och fortsätter resan därifrån - även om dessa nu är investerade i fastigheten. Detta behöver jag göra inför mig själv för att bevisa att jag nådde det slutgiltiga målet som är 500 000:- 

I skrivande stund har jag alltså ett samlat sparande på 410 315:- (handpenning på lgh inkluderad)

Jag gjorde mina första aktieköp sedan i somras och det blev: ICA, Hemfosa, Castellum, Fortnox Axfood och Saltängen. Under de månaderna som jag inte sparade märkte jag klart hur lätt det är att halka dit. Jag började äta mer skräpmat, handla onödiga saker och inte längre kontrollräkna i affären. Jag är alltså inte riktigt tillbaka i form för att: läsa kvartalsrapporter, räkna på procentuell ackumulerad avkastning osv. Men jag är glad över att se hur pengarna tickar igen. 

Det är några månader kvar till inflytt, och har varit på möte med nyblivna bostadsägarna på informationsmöte. 

Det slog mig hur tydlig gallringen blir man faktiskt går in med lite mer pengar i en bostad; och hur närvaron av "sannolikt problematiska grannar lyser med sin frånvaro". Jag skulle nog säga att genomsnittet av köparna i skaran jag träffade på mötet var 45 år och uppåt. Alltså, det fanns ingen brist en övre medelålder. Köparna är högst sannolikt vanliga etniska Svenskar som sålt sin villa, eller sparat ihop pengar över lång tid som nu ville bo centralt i staden med närhet till Mälaren. 

Därifrån jag flyttar har situationen varit en annan: första samt andra generationens invandrare från utomeuropeiska länder samt Polacker och Ryssar. Grannarna lånar ut sin hyrsesrätt till nära familj eller släkt - alltså nya ansikten i trappuppgången hela tiden. Bilbränder har också förekommit i området samt hur det lokala grovsoprummet varit ett moras: folk ställer soffor och bokhyllor utanför soprummet, och inte helt ovanligt lämnas hushållssoparna på samma plats. Skator kraxar utanför och slåss om gamla pizzakartonger, halvtomma burkar med Creme Fraiche och blöta bitar av papper ligger överallt. 

Tankarna vandrar oavkortat tillbaka informationsmötet jag var på, för de nya bostadsägarna. Där mäklarna också var tydliga med de rutiner som gäller för gemensamma ytor, och det vite som utgår om hyresgästerna inte tog hand om soprummen. Som bostadsägare får man betala vite om man inte följer stadgarna. Skiljelinjen är uppenbar, och jag gillar det. 

Min egen familj

Min pappa är snart fyllda 80 år, och jag vet att jag inte får ha honom på obestämd tid. Detta är också ett av skälen till varför jag flyttar till hemstaden igen. Under senaste besöket har vi pysslat om hans vinylspelare med: externt RIAA, ny pickup, skivmatta, rem osv. Tillsammans sitter vi och lyssnar på varandras vinyl, och min pappa springer fram och tillbaka med vinylskivor: - "Har du hör denna? Eller den här då, vet du hur folk reagerade då?"
Likt en snurrig, glad tonåring igen när han återupptäcker sin ungdomstid på bytt: Sinatra, Dave Brubeck, Monica Z mm.  

Jag tror jag skall ta med min generations vinyl nästa gång jag hälsar på, och det lär bli snart - jag flyttar hem igen. 

Hoppas att allt är VÄL