Att inte spara skapar ångest!

Hej på er kära vänner!

Hoppas att allt är bra med er?

Jag har sedan i somras betalat min handpenning på mitt nya boende, och flytten står runt hörnet. Men jag har också valt att inte spara under några månader, just för att unna mig något också. Jag har fyllt på garderoben lite grand, köpt presenter till mig själv och har sponsrat min far med tillbehör till hans skivspelare. Det är alltså tre månader av sparande som gått bort, där jag valt att inte lägga undan någonting. 

Men ack! Rutiner av flera års sparade sätter djupa spår, och jag mår dåligt sedan jag avvek från min sparkvot, även om jag känner att det också varit nyttigt. Det finns fortfarande en vilja hos mig att fullfölja mitt ursprungliga mål. Sparandet har som tidigare nämnts investerats i handpenningen på det nya boendet, men sedan då?

Numera räknar jag på följande sätt. Jag utgår från dellikviderna på lgh som "faktiskt sparade pengar" och fortsätter resan därifrån - även om dessa nu är investerade i fastigheten. Detta behöver jag göra inför mig själv för att bevisa att jag nådde det slutgiltiga målet som är 500 000:- 

I skrivande stund har jag alltså ett samlat sparande på 410 315:- (handpenning på lgh inkluderad)

Jag gjorde mina första aktieköp sedan i somras och det blev: ICA, Hemfosa, Castellum, Fortnox Axfood och Saltängen. Under de månaderna som jag inte sparade märkte jag klart hur lätt det är att halka dit. Jag började äta mer skräpmat, handla onödiga saker och inte längre kontrollräkna i affären. Jag är alltså inte riktigt tillbaka i form för att: läsa kvartalsrapporter, räkna på procentuell ackumulerad avkastning osv. Men jag är glad över att se hur pengarna tickar igen. 

Det är några månader kvar till inflytt, och har varit på möte med nyblivna bostadsägarna på informationsmöte. 

Det slog mig hur tydlig gallringen blir man faktiskt går in med lite mer pengar i en bostad; och hur närvaron av "sannolikt problematiska grannar lyser med sin frånvaro". Jag skulle nog säga att genomsnittet av köparna i skaran jag träffade på mötet var 45 år och uppåt. Alltså, det fanns ingen brist en övre medelålder. Köparna är högst sannolikt vanliga etniska Svenskar som sålt sin villa, eller sparat ihop pengar över lång tid som nu ville bo centralt i staden med närhet till Mälaren. 

Därifrån jag flyttar har situationen varit en annan: första samt andra generationens invandrare från utomeuropeiska länder samt Polacker och Ryssar. Grannarna lånar ut sin hyrsesrätt till nära familj eller släkt - alltså nya ansikten i trappuppgången hela tiden. Bilbränder har också förekommit i området samt hur det lokala grovsoprummet varit ett moras: folk ställer soffor och bokhyllor utanför soprummet, och inte helt ovanligt lämnas hushållssoparna på samma plats. Skator kraxar utanför och slåss om gamla pizzakartonger, halvtomma burkar med Creme Fraiche och blöta bitar av papper ligger överallt. 

Tankarna vandrar oavkortat tillbaka informationsmötet jag var på, för de nya bostadsägarna. Där mäklarna också var tydliga med de rutiner som gäller för gemensamma ytor, och det vite som utgår om hyresgästerna inte tog hand om soprummen. Som bostadsägare får man betala vite om man inte följer stadgarna. Skiljelinjen är uppenbar, och jag gillar det. 

Min egen familj

Min pappa är snart fyllda 80 år, och jag vet att jag inte får ha honom på obestämd tid. Detta är också ett av skälen till varför jag flyttar till hemstaden igen. Under senaste besöket har vi pysslat om hans vinylspelare med: externt RIAA, ny pickup, skivmatta, rem osv. Tillsammans sitter vi och lyssnar på varandras vinyl, och min pappa springer fram och tillbaka med vinylskivor: - "Har du hör denna? Eller den här då, vet du hur folk reagerade då?"
Likt en snurrig, glad tonåring igen när han återupptäcker sin ungdomstid på bytt: Sinatra, Dave Brubeck, Monica Z mm.  

Jag tror jag skall ta med min generations vinyl nästa gång jag hälsar på, och det lär bli snart - jag flyttar hem igen. 

Hoppas att allt är VÄL