Hej på er!
Jag skriver med jämna mellanrum just nu, detta för att
jobbet tar en hel del tid av mig.
Det är omständlig pendling mellan hem och
arbete. Jag håller fortfarande på att installerar mig på mitt arbete, men det känns
som om jag gjort det under snart två år.
Yrkesroll och självkänsla
Jag är snart inne på mitt tionde år som lärare. Överlag
har jag fått bra respons av elever och kollegor. Men sedan jag bytt arbetsplats
så upplever jag att jag haltat. Rutiner känns inte igen, men yngre elever
bidrar till en större prövning.
Vanligtvis är jag van vid att styra större grupper, men
sista året har en sviktande självkänsla blivit övermäktig liksom min självcentrering.
Jag har odlat negativ självbild, och utgår oftast från att omgivningen har en
sämre uppfattning om mig. Detta är överlag inte den generella responsen jag får
av kollegor och elever. Men rädslan att göra fel på arbetet kan bidra till att
saker faktiskt blir fel.
Så fort en kollega eller elev förundras över mitt långa
pendlingsavstånd mellan hem och arbete så hör jag implicit en mörk kommentar: - "Det är lika bra du ger upp, och slutar för att här har du misslyckats!" Detta är emellertid en farhåga som huserar mellan öronen
på mig själv, och har ingenting med verkligheten att göra.
Det är nu jag egentligen borde casha ut! Jag har kämpat
länge för att skapa mig bra förutsättningar att växa, men som vanligt lägger
jag ett ensidigt fokus utanför mig själv.
- Vi är inte våra prestationer.
Jag måste minnas detta faktum, för att om vi definierar oss
själva utifrån vad vi presterar inför andra så gräver vi samtidigt vår egen
grav. Såsom jag ser det; borde den generella synen på sig själv
prägla hur vi möter upp vår omgivning: personliga värderingar, ödmjukhet och
tolerans underlättar vid mötet av andra – och framför allt så är det mer
karaktärsdanande att boosta sig själv. Jag lär mina elever att det inte finns
någon attraktionskraft i att slå på sig själv. Om man gnäller, rackar ned på sig
själv så stöter man bort andra.
Vad som däremot är mer attraktivt är att försöka hjälpa
andra, och därigenom hjälper vi oss själva. Att vara där för någon annan skapar
också ett tacksamt avstånd mellan en negativ självbild och sund grundinställning. Men självacceptans verkar vara en svårfångad defekt som
jag behöver arbeta med framöver.
”En av tre-regeln” gör såg påmind. Om två positiva saker
händer under en dag, men sedan en negativ – var är det jag fastnar?
Som många andra fastnar jag på den negativa händelsen.
Under gårdagen pratade jag med en kollega om min självbild. Hans respons
var sund:
- Men detta får du slå ur dig själv, för att det är skadligt i långa
loppet!
Idag skall jag försöka att fokusera mer på andra snarare
än min egen prestation. Att vara för hård mot mig själv har aldrig skapat nya
förutsättningar.
Mvh VÄL
Hej! Har läst enstaka av dina blogginlägg och vet därför lite grann var du befinner dig i livet.... Har en son som läser till lärare och även han undrar REDAN NU om han kommer att göra ALLT rätt. Enligt min uppfattning är läraryrket ganska krävande, du talar om personliga värderingar osv, men samtidigt måste en lärare ju representerar skolans värdegrund. Upplever, som inte är hemma i denna miljön, att man är ganska så styrd. Sedan kan vi ta professionen. Det finns ju oerhört mycket vinklar (kurslitteratur) som definiera hur en bra pedagog ska vara... Så det finns krav. Och då är det kanske svårt att hitta sig själv i sin yrkesroll. Brukar inte ge "goda råd", men eftersom jag känner igen dina tankar och funderingar, men säger samma sak till dig som till min son : du måste tycka om dig själv först innan du arbeta med andra människor. Du duger. Ingen är perfekt. Kör ditt eget race... Att du har funderingar visar att du är intelligent, men som sagt, sänk din prestationslevel.. och blir medveten om att detta yrke är ganska så komplext. Önskar dig lycka till!/Andrea
SvaraRaderaKänner igen mig. Just prestation/självbild knuten till mitt arbete är något jag länge har kämpat med. Ingen dag är bättre eller sämre än hur det gått på jobbet just den dagen. Det är inte hållbart och jag vill inte vara mitt jobb eller identifiera mig så.
SvaraRaderaDär har jag kommit en ganska bra bit nu med bloggande, skrivande, side hustlande, acceptans och en stor portion memento mori/stoicism. Det har varit min väg men jag tror att den stora prövningen kommer den dag jag faktiskt slutar arbeta och sadlar om.
Prata med dig själv som om du pratar med en vän säger jag till min son som också dömer sig själv för hårt. En sak jag själv också anammat. En vän stöttar och peppar.
Trevlig helg VÄL. Uppskattar alltid dina inlägg.
Bara genom att du gör dessa tankar visar att du kommit en bra bit på väg. Faran är när man bara kör på utan att känna efter eller reflektera. Ha en härlig helg!
SvaraRaderaTack IGMR.
SvaraRaderaRoligt att du skriver och jag blir alltid glad av feedback. Mitt ex. sade: - "Skulle du behandla andra som du behandlar dig själv?" Kommentaren är ganska talande och anspelar på hur hår vi kan döma oss själva och hur snett det skulle bli om vi behandlade vår omgivning på ett liknande sätt.
Jag uppskattar mitt jobb, men primärt att jobba med "små vuxna" alltså tonåringar, där jag känner att det är lättare att skapa kontakt. Dubbelmoralen kan ligga i hur vi lärare aktivt lär ut en värdegrund, och trycker på vikten av att boosta sin självkänsla - men samtidigt, som privatperson kan det likväl vara svårt att lyckas praktisera samma sak inför en själv.
Jag tror hemligheten kan ligga i bekräftelsen att hjälpa andra, och därigenom bekräftar man sig själv.
Tack för visat intresse, och trevlig helg.
Mvh VÄL
Efter en uppsägning för ca 2 år sedan har jag fortfarande väldigt svårt för just prestation, jag anser mig alltid underprestera spelar ingen som helst roll hur bra arbetet faktiskt är så lyckas jag alltid själv vända det till absolut sämsta möjliga.
SvaraRaderaSpelar inte så stor roll vad kollegorna säger det fastnar inte, hittar alltid något jag kunde göra bättre ändå.
Så mitt tips är kan du ändra situationen för dig själv och försöka tänka mer positivt så gör det för de är väl värt det. over and out!
Kan sammanfatta ditt inlägg med en mening: Du trivs inte på din arbetsplats, byt innan du blir bitter. Okej, det kanske var satsradning men skämtåsido. Jag har en kollega som lämnade läraryrket och fick gå ned i lön. Men jag får höra alla skräckhistorier kring betygsinflation och odrägliga elever. Jag tror att det är viktigt att kunna få en distans till arbetet. För mycket engagemang kan bränna ut dig. Vi är ju alla olika, så det gäller att lära känna sig själv. Självkännedom gör att du blir äkta, för alla har inte toppen självkänsla. Vi är ju inte bättre än vad vi är.
SvaraRaderaJag håller med Prius, byt arbetsplats om du kan. Jag tycker det låter som att du lägger mycket på dig själv, att du ska ändra på dig men allting är systemiskt och då kanske det är delar av arbetsplatsen eller skolan som system som får dig att känna/tänka så. När jag gick från ett helt fritt arbete till ett mycket mer styrt och tydligt uppdrag släppte min prestationsångest och jag slutade lägga pressen på att jag skulle ändra på mig och hur jag förhöll mig till saker. Ledningen behöver ju också se till att personalen inte överpresterar och att de trivs. En del system är inte bra för individen hur man än håller på att ändra på sitt förhållningssätt.
SvaraRadera