torsdag 11 mars 2021

En lång väntan

 
Hej på er!

Jag har varit borta under några månaders tid. Anledningen till detta var att jag uppnått målet med vad bloggen ursprungligen avsåg: 

"Vad är livskvalité - och resan från förorten".

Under 4 år tid hade jag viktat billiga indexfonder och högutdelande aktier mot varandra och på så sätt uppnått en jämnvikt med en bra avkastning. 

Jag lyckade emellertid lämna ett nedgånget socialt upptagningsområde i norra Stockholm, för att istället flytta närmre familjen i miljön där jag växte upp. Nu känner jag igen mig i mina nya grannar, vilket jag inte gjorde där jag bodde förut.



Det finns oskrivna, men väl underförstådda regler beträffande hur man beter sig mot varandra i det offentliga rummet, åtminstone där jag kommer ifrån; en vanlig blond Svensk kille från ett stillsamt villaområde.

På min nya adress trivs jag verkligen! Här får jag mer av varan ”likasinnade”.  

Jag slipper skrik och bråk på nätterna, grannar som nonchalant struntar i allmänna regler som exempelvis: parkera bilen direkt utanför porten istället för på parkeringen, dumpa sopor och överblivna möbler i trappuppgången.  

Med min uppväxt fick jag med mig värderingar som torde vara allmänna t.ex. vikten av att tålmodigt stå i kö till inrättningar ex. bank eller apotek, och varför man inte tränger sig! Skandinaver är i mångt och mkt präglade av jantelagen; en känsla av en lågmäld framtoning i det offentliga rummet. Det är också därför många av oss förstår varför man exempelvis "inte skriker i mobiltelefonen när vi sitter på bussen".

I motsats till mitt resonemang finns också personer med oikofoba värderingar dvs. "hur en nation inte alls har en individuell särprägel, och hur det nästan är ok att skämmas för sin hemland".

För mig känns åsikten: ”En värld ett folk” naivt och väsenskilt. Det finns så många kulturella variabler som hjälper oss känna identifikation med varandra, och det är fruktlöst att förneka det.

En äldre socialdemokratisk devis lyder ”Gör din plikt – kräv din rätt”.

För att underhålla samhällskontraktet, måste så måste alla människor bidra genom ansvar. Om det inte sker, måste den Svenska modellen revideras utifrån flera års demografiska förändringar.

Den Svenska modellen är dessvärre inte utrustad för dagens demografi, utan behöver en uppdatering; speciellt inte när glesbygder tömts på infödda Svenskar. Det är inte helt ovanligt hur ungdomar inte väljer att gå i sina föräldrars fotspår, utan rör sig till större städer för akademiska studier, eller en annan inriktning i livet. När detta sker vilar ansvaret tungt på mindre städer, och på vilket sätt dess krympande befolkning kan försörja sig.

Om det råder brist på jobb utan krav på arbetslivserfarenhet på orten där du verkar, krävs också hur du skaffar dig en utbildning.

Om sedan en kommun lämnats därhän med en stor andel obildade människor, med begränsade språkkunskaper återstår den uppenbara paradoxen: Om människor, med rätt förutsättningar väljer att lämna orten, vilka lämnas då kvar?

Att förneka de kulturella olikheter som så tydligt kan uppstå är bara naivt. Men det är givetvis inte bara en fråga om kultur, utan även: klass, bildningskapital socioekonomiska förutsättningar.

Umgås jag med mina nya grannar?

Om jag har ett så nära kulturellt släktskap med mina nya grannar, så torde det vara naturligt att jag umgicks med dessa på en mer regelbunden basis? Well, det är delvis sant. Att vara folkskygg och reserverad är fortfarande en del av det Svenska kynnet att t.ex. kika i nyckelhållet innan man kliver ut i trappuppgången för att undvika att träffa grannarna. Men jag måste nog säga att jag har en mer givande relation med mina grannar idag, än den jag hade i norra Stockholm.

År 2022 är det dags att rösta igen. Skall jag lägga min röst på ett parti med hårdare nypor; bara för att återigen deklarera min uppgivna inställning till samhällsutvecklingen? Detta är något jag helst vill undvika, men flertalet av de etablerade partierna trängs gladeligen i den anonyma mittfåran - där mycket blir sagt, men lite blir gjort. Detta gör indirekt att jag trycks mot ytterligheterna, men - jag väljer själv, och det är ingen annans ansvar.

Ett boende är inte bara "tak över huvudet" utan där vi verkar, och skapar nya relationer till grannar och bygger en gemensam trygghet. Jag är tillbaka på min hemort efter 15 år i den större staden, men tyvärr känner jag inte längre igen mig.

Jag måste ha ett öppet sinnelag för hur saker förändras över tid; bli ödmjuk inför det och släppa taget. Men i viss mån kan jag påverka min egen ort, och vad jag tror tjänar den bäst.

Hoppas att allt är VÄL






5 kommentarer:

  1. Vad kul att höra du att trivs bra. Hoppas på fler inlägg framöver :)

    SvaraRadera
  2. Instämmer. Tycker det där är en viktig diskussion och en man bör kunna föra utan att bli klassad hit och dit.

    Har själv gjort en resa från liknande boendeförhållande som slutade rätt abrupt. Barnen skickades att slänga soporna men vågade inte gå in i soprummet. Det kastades alltså på gården och råttorna blev många. Det röktes på, det bråkades, det kissades i hissen men till sist fick jag nog när grannlägenheten brann. Hon ville skiljas och mannen hällde tändvätska i brevinkastet och tände på - när hon och fem barn befann sig i lägenheten.

    Kul att se dig igen!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Har även saknat dina inlägg IGMR.

      Det är en infekterad diskussion där det är lätt att stå med den moraliska pekpinnen och klassificera individer som intoleranta mm.

      Men så finns också personer som själva bott i socialt utsatta områden; och kan utifrån egna erfarenheter beskriva en annan verklighet. Integration är inget lätt ämne; och jag värdesätter en demokratisk utveckling i samhället där alla människor inkluderas.


      Men tyvärr har olika grupper en större svårighet att närma sig vårt sekulära samhälle, och där äldre kulturella sedvänjor ofta kommer emellan. Solidaritet skall inte reduceras till teoribildning, utan är en praktisk handling.

      Om vi som nation tar oss an individer från krigshärjade länder, så är det också vårt ansvar att på ett framgångsrikt sätt integrera dessa i vårt land. Om det inte det görs så odlar vi fram en etnifierad underklass, som i långa loppet skadar samhället – där samtliga individer i samhället, oavsett bakgrund blir drabbade. Det gäller att ha en plan för individer som vi förbarmar oss över, utan det skjuter vi landet i sank.

      Sverige kommer alltid att behöva människor från andra länder; just för utbytet av erfarenheter. Men det blir problematiskt när nya negativa grupperingar i förorten uppstår. Detta, inte helt sällan som ett resultat av: bristande språkkunskaper, eller människorna inte heller varit läs/skrivkunniga på sitt eget språk. Om dessa individer sammantaget saknar en grundskoleutbildning; och dessutom nått medelåldern – står de inte till arbetsmarknadens förfogande. Barn som växer upp med föräldrar som: aldrig levt i en fungerande demokrati, vistats i ett sekulärt samhälle, eller kan läsa och skriva - kan följaktligen inte heller möta sina barns behov under barnens skolgång.

      What to do?


      Mvh VÄL

      Radera
  3. Kul att se att du är tillbaka :-)

    Intressant läsning och jag håller med dig i allt du skriver. Det tråkiga är bara att stockholmpolitiker inte ser verkligheten eftersom INGEN av dem bor i något utsatt område.

    Hur går det på investeringsfronten, börjat ta upp något sparande igen?

    Mvh // PP

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för svaret :) Jag tror att många känner igen hur det är att "knyta näven i byxfickan" när man lämnas handfallen inför vissa beteenden.

      Jag har dock köpt Boliden som nytt innehav samt Astra Zeneca. Annars är det en mjukstart på sparandet. Jag har ungefär samma sparmarginaler som sist. Jag jobbar 85% istället för 100% just nu. Hyran är lite högre, men behöver inte ha samma tuffa sparkvot som när jag samlade inför bostadsköpet. Men som sagt; jag är på gång.

      Ni får heja på mig, så kommer jag igång snabbare :)

      Med vänlig hälsning, VÄL

      Radera