White Flight - Var försvann min hemstad?

Det blir aldrig som man har tänkt sig, så därför måste sätta upp nya mål. 

Min bloggs ursprungliga titel löd "Vad är livskvalite - Resan från förorten". 

Jag bodde då i utkanten av norra Stockholm i ett område som klassats som utsatt. Ingenting tilltalade mig med området; det var eftersatt och jag längtade bara därifrån. Tanken var att på hyfsat kort tid förliga mig på att mina investeringar skulle ge en sådan bra avkastning så jag åtminstone kunde röra mig mot Stockholms mer idylliska förorter, eftersom "innanför tullarna" låg ovanför mitt sparkapital. 

I samband med uppbrottet från min dåvarande relation så fanns det inga skäl för mig att stanna kvar i Stockholm. Alla mina vänner var långt utspridda på andra delar av staden, samt var upptagna med familjebildning. Mina syskon tjatade enträget om  - hur bra det skulle vara om jag flyttade till hemstaden igen. Resonemanget kändes sunt: min pappa var hade blivit till åren och behövde stöttning, och jag ville träffa mina brorsöner oftare. Nu kunde jag köpa en nyproducerad lägenhet i centrala delarna av min gamla hemstad. Jag skulle därtill få nya grannar med fler sociala beröringspunkter, eller åtminstone kulturella sådana. Detta visade sig senare vara en missbedömning från min sida.  Jag tog dock aldrig i beräkningen hur min hemstad förändrats under min frånvaro. 

På Folkkungens Blogg 29 januari 2025 kan vi läsa följande: "White flight är ett Amerikanskt begrepp som beskriver storskalig migration av euro-amerikaner från områden med blandad etnicitet till områden där de flesta liksom de själva har europeisk eller euro-amerikansk etnicitet.  I Sverige uppträder fenomenet då andelen utomeuropeiska invånare i ett område når en brytpunkt på 3–4%. Processen är långsam till en början men accelererar allteftersom och till slut blir bostadsområdet helt tomt på etniska svenskar. Det börjar med att välutbildade och höginkomsttagare för att sedan inkludera alla svenskar. Idag är bostadssegregationen i Sverige total."

En utbytt befolkning

Idag utgörs dessvärre en stor del av hemstadens invånare av folk från MENA-länderna. Det är i huvudsak Araber, Somalier och folk från Eritrea. 

I krönikan "Har du haft ett Jimmie moment? Den frågan ställde sig Kajsa Dovstad" som gästkrönikör i Göteborgsposten för några år sedan. Hennes resonemang fick utstå både ris och ros. Jag kan dock förstå hur hennes inlägg i debatten fick gensvar, och hur många kände igen sig.

Lånad bild

När jag går på stan idag lyser etniska Svenskar med sin frånvaro. Och i samtal med bekanta bekräftar de samma sak: - "Vi åker inte in till stan längre". 

Vad menar jag då med etniska Svenskar? Jag menar: Invånare som inte har utomeuropeiskt påbrå sedan 2-3 generationer, där det inte råder en dissonans mellan ett det sekulära samhälle vi lever i idag.  

Mitt inlägg idag handlar inte om en värdering av ras, utan begreppet för mig är helt egalt, men kultur spelar roll. Med kultur följer självklart också sociala markörer, och där jag menar att kvinnor iförda burkor eller hijab aldrig utgjorde en del av stadsbilden under min uppväxttid. 

Vad skulle då försvaret vara för de nyinflyttade? Borde jag istället skuldbelägga mig själv för att jag inte intresserar mig för andra kulturer?

För några veckor sedan besökte jag en gammal vän nedåt landet vid östkusten. Han hade bosatt sig i en liten pittoresk småstad med gemytliga kaféer och ett stilla stadsliv. Under en solig eftermiddag tog vi bilen för att besöka en av de större ICA-butikerna stadens köpcentra. Väl inne i butiken trallade jag runt och bekantade mig med butikens utbud. Efter en stunds slogs jag av en häpnadsväckande insikt: alla i butiken såg ut som jag, kanske inte bokstavligen - men jag insåg snabbt att majoriteten av alla kunder utgjordes av Svenskar. Jag träffades av en bekant känsla, befäst i nostalgi - hur gamla minnen plötsligt svämmade över mig. Intuitivt visste jag att flertalet av kunderna i butiken talade mitt språk, hur vi hade liknande outtalade kulturella beröringspunkter: allmän litteratur, Svensk musik, mat - och hur man värnar om det offentliga rummet. 

Under min tid vid högskolan var var det uppenbart hur jargongen var starkt präglad av ett vänsterperspektiv, detta utifrån att jag läste på en institution inom konst och humaniora. Jag kan tillägga hur jag avskydde min tid vid högskolan.  

Idag behandlas inte diskursen "Klass och kapital", och handlar numera om "ras och identitet". Vad som fortfarande är gällande är: om du inte hyllar mångfald så är du rasist. I Amerika är inte Woke-fenomentet främmande heller, och dör hytter unga kvinnor med blått hår åt "White Supremacy".  

Jag reser ragg där jag tar del av debatter på tv där kulturrelativister ger uttryck för en oikofob samhällssyn. De hävdar hur vårt land inte har någon individuell särprägel, vilket jag inte tror är sant. 

Personligen menar jag hur invandring inte behöver vara någonting negativt, förutsatt individernas förmåga att anamma de värderingar som råder i det nya landet. Sverige tar fortfarande emot begåvade akademiker som bidrar, men dessa kommer hit med andra referenser. 

Det blir dock problematiskt när en allt för stor andel invandrare förpassas till utkanten av en stadsdel. Detta utgör själva grogrunden för icke-demokratiska värderingar, klankultur och parallellsamhällen.  I Svenska Dagbladet tog jag del av en artikel kopplad till bristande integration "Salafismen Vinner Mark I Sverige"

"BORÅS Telefonsamtalet förbryllade Boråspolisen. Det kom från den islamiska församlingen i stadens stora moské och gällde en misshandelsanmälan som skulle dras tillbaka.

En man hade förvisso fått två tänder utslagna, men det ansågs vara något de själva kunde reda ut.

Polismannen åkte dit, där flera av männen i församlingen samlats – även personen som gjort anmälan.

Polisen noterar senare i ett PM:

”Jag fick en stark känsla att församlingen utövade påtryckningar för att målsäganden skulle ta tillbaka sin anmälan”.

Moskén ville ”skipa sin egen rättvisa”, som polismannen uttryckte det. Den misshandlade mannen backade och anmälan återtogs".

Ovanstående artikel skapar uppenbart huvudbry. Ett land som beviljar människor asyl baserat på hur människor flytt från länder med kulturella sedvänjor som bromsat utvecklandet av en fungerande demokrati. 

  Jag tror att jag i botten refererar till mig själv som konservativ. Vad jag lägger in i begreppet är - hur ett land värnar om hittills framgångsrika koncept, och sakteliga iakttar nya förändringar med försiktighet. 

  Jag är övertygad om att flertalet, om dessa fick chansen att göra en tidsresa till 70-talets Sverige med dagens facit - hade nog många, oavsett partipolitisk färg anammat en mer konservativ syn på migration. 

Hoppas att allt är VÄL