Ett osäkert läge

Det är svårt för mig att förhålla mig till ämnet ekonomi just nu. Det råder stor politisk oro i landet, mycket av denna kopplat till uppenbara brister i integration, svårigheter att motverka segregation i storstädernas förorter. Jag kan känna mig irriterad över hur sittande politiker börjat sätta tänderna i det kommande valfläsket, och gör allt för att sticka hål på mediebruset.

Som person är jag mer pragmatiskt lagd dvs. jag är mer intresserad av att se hur politiker implementerar sin ideologi: alltså det är mer intressant med handling snarare än teoretiska förklaringsmodeller. Under föregående vecka har vi kunnat se Gudrun Schyman i aktuellt där hon talade sig varmt FI kommandeförslag:

Höjt försörjningsstöd

Stärkt a-kassa

Fri tandvård

Ökade resurser till vården

Höjda pensioner

Försörjningsstöd till papperslösa

Bostäder till EU-migranter

6-timmars arbetsdag

I mina öron låter det som att lova: - Allt till alla!

Under våren 2016 lyckades SD tillsammans med Moderaterna påverka SL, och ett allmänt tiggeriförbud drevs igenom i Stockholms kollektivtrafik. Jag har sedan dess inte hört talas om manifestationer som skulle befrämja närvaron av tiggare i Stockholms kollektivtrafik. Kan man tolka detta som att flertalet resenärer anser att förbudet medfört någonting positivt? Samtidigt har socialdemokraterna legat i framkant med förslag som vanligtvis inte förknippas med deras ideologi: gör det lättare att avhysa EU-migranter från privat mark, ställ högre krav på arbetslösa kvinnor från utomeuropeiska länder mm.

Jag är sprungen ur en utbildning med inriktning på: socialkonstruktionsism, genusteori och identitetspolitik. Men någonstans visste jag att när jag väl kom ut i arbetslivet skulle jag tvingas skrota många av dessa förklaringsmodeller för att de till syvende och sist inte alls rimmade med min livsåskådning.

Att känna rätt är inte detsamma som att göra rätt. Att fortsätta att vidmakthålla att integrationen varit framgångsrik förstår jag inte hur man gör i detta läge? Under senaste 30 åren har integrationen varit en het potatis som samtliga partier duckat för, oavsett ideologisk tillhörighet. Ämnet har varit så pass infekterat att ingen velat ta i detta med tång. Segregationen kommer dessvärre att öka som en följd av att vi tar emot flyktingar, där många dessvärre är helt utan bildningskapital: analfabeter som varken kan läsa eller skriva.

Vad svenskar generellt rör ihop idag två begrepp: arbetskraftinvandring och asylinvandring. Med tanke på att Sverige tog emot 163 0000 st. flyktingar under 2015 är vi nu starkt beroende av att få dessa individer i arbete. Jag tror på en stark offentlig sektor, och allt skall inte avregleras. Men det tycks råda delade meningar om hur staten skall få in det felande kapitalet i form av skatter; skatter som behövs för att betala: vård, omsorg, skola mm.

Jag har absolut inga problem med att vi tar emot välutbildade människor från utomeuropeiska länder, men vad Stefan Löfven låter påskina är hur: Sverige berikas av alla typer av invandring, detta med tanke på landets åldrande befolkning.

Men vårt land utgör också en av världens mest utvecklade demokratier, och de normer och värderingar som många tar för givet är inte etablerade hos alla individer vi tar emot. Vad jag ser i medierna är hur flertalet av våra största städers förorter infekterats av en destruktiv mentalitet där stenkastning mot blåljuspersonal normaliserats.

Sverigedemokraterna har sedan några år blivit vardagsmat i den allmänna debatten. Tidigare försökte etablerade partier isolera Sverigedemokraterna genom decemberöverenskommelsen, vilket egentligen bara gav en motsatt effekt: anhängare till SD kunde sitta lugnt i båden och virka på sin offerkofta.

Vad som gör mig beklämd är hur alliansen lider av en påtaglig idétorka, och där Kinberg Batra gör sig redo att störta regeringen med passivt stöd av SD.

När Batra blir konfronterad med huruvida det finns likheter mellan Moderaternas partiprogram och SD svarar hon:

 - ”Vi går till val på ett eget partiprogram, och vill störta den nuvarande regeringen med passivt stöd av SD, men vi delar inte deras värderingar”.

Även om väljare sympatiserar med SDs krav på ett minskat flyktingmottagande, så är nog alla på det klara med att partiet inte är regeringsdugligt. Och beträffande Batras kommentar så förstår jag att väljarna känner sig ambivalenta.

Nästa års val kommer primärt handla om segregation, brister i vård/skola samt integrationen.

Tack för att ni läser mina inlägg

Mvh VÄL