söndag 2 juni 2019

"Och han bakade bröd till henne"...

 
Jag sover dåligt, vaknar med ett ryck, vänder mig om bara för att finna att ingen hjälper mig värma sängen. 
Det var liksom inte som jag trodde; hur livet skulle ha sin gilla gång och jag skulle knata vidare, det var inte så enkelt.

        Det sägs hur: ”kvinnor bygger hus i huvudet på dig, och inte betalar dom hyran heller”.

         Well, det verkar som du, mitt lilla pyjamas-troll kvartar mellan öronen på mig 
-       Fine, det är lugnt – du får det ett tag till eftersom platsen fortfarande är ledig; det får liksom ta den tid det tar. Du kan packa ihop en sak i taget, men lämna mitt sinne med en elegant sorti, så slipper jag genera oss båda.

     När vi träffades för snart ett decennium sedan var du med någon annan, och tiden var inte rätt för oss två. Med tanke på omständigheterna, och var vi befann oss i livet var det bättre att avstå. Frustrationen över vår omöjliga kärlek fick mig att tappa greppet, och jag bad dig slutligen att dra åt helvete.

Många år senare träffades vi igen, bara för att upptäcka hur lågan hade aldrig slocknat - trots vi inte sett varandra vad som känts som eoner av tid.

Alla svar jag någonsin önskat mig fanns nu äntligen här, och alla hjärnspöken som gäckat mitt sinne slutade plötsligt dränera mig på energi; du var här nu, och vi fick friheten att hålla om varandra tills vi somnade om natten.

Under en sommar tillsammans träffades jag av en komet - blev skjuten ur en raket med ett dumflin över läpparna; jag var kär, och jag var oantastlig!

Små romantiska meddelanden från dig hade börjat pryda mitt kylskåp, mina pennor och penslar plockades fram ur garderoben för att återigen sättas i bruk. En livskraft hade hittat mig, och jag klev gladeligen upp på morgonen för att ge dig mitt nybakta bröd.


- Och sedan kom utbrändheten.

Vad som en gång hade varit en kvittrande liten fågel i mitt liv reducerades snart till ett litet darrande löv. Din gråt blandades med upp med trötthet, orkeslöshet och en oförmåga att ens behärska de mest basala uppgifterna i din vardag: diska, laga mat, våga dig utanför dörren och tom lyssna på musik. 

Vi har nu sagt adjö till varandra, och tankarna på dig håller mig sysselsatt.

Vuxna människor regredierar när vi blir trängda och bekräftelsen uteblir. Vi blir som otåliga små barn som sprattlar hejdlöst för att få vår vilja igenom. Det är sedan kärleken får oss tillfälligt att blixtra till, men uppvisar också våra brister.

Jag beter mig som en idiot ibland, men mina cyniska kommentarer avslöjar mig lika lätt:


- Jag är beter mig som en idiot för att du längre inte är här!

Jag försökte finnas där genom att: lyssna, pyssla, överraska – men vad jag än gjorde blev allt fel. 

Känslan av otillräcklighet hittar den själ som vill läka en annan, men som inte kan.

Sakta men säkert dränerades vår kärlek på sin livskraft. Ett mörker hade tagit dess plats, stulit vår energi, och kapat din livslust. Med ljus och lykta letade jag efter tjuven, men utan framgång. Jag ville stjäla tillbaka var som rättmätigt var vårt. 

-       Jag är ingen pojke längre, men önskar hur det inte kändes så.

Det är din givna rätt att livet på livets villkor: äta lakrits, nynna till Nina Simone samtidigt som du står bakom en målarduk med händerna kladdiga av färg. Inför mitt inre ser jag dig skutta ned i källarens förråd för att fynda vad andra slängt; därför du hittar liv i vad andra glömt bort.

Det kommer en tid när tröttheten försvinner och ersätts med en nyfikenhet inför vad som komma skall. 
Stolt, tågar du vidare i livet, och kan berätta för andra vad det innebär att vara utbränd, och vad du gjorde för att finna dig själv igen.

Jag antar att min frånvaro blir en naturligt del av ditt tillfrisknande – eftersom jag inte kan önska dig lycklig igen. Tillfrisknande kommer inte genom önsketänkande, utan är en långsam process; förändringen kommer när vi är mottagliga för den.

Det smärtsamma steget att släppa taget var ett ömsesidigt beslut, men om det innebär att du kommer ut på andra sidan som en lyckligare människa – så är det bäst för oss båda.


            Du kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta.



4 kommentarer:

  1. Nu blev jag svag i knäna. Vackert.

    SvaraRadera
  2. Thank you IMGR; alla som levt med, eller med någon som varit utbränt vet hur det är. Tack för att du skriver.


    Mvh VÄL

    SvaraRadera
  3. Så rysligt sorgligt och vackert på samma gång. Kram!

    SvaraRadera
  4. - Att vilja och får är inte samma sak :( Det är så här det blev, men - that's life.
    Tack för den fina kommentaren FEB.

    Mvh VÄL

    SvaraRadera