lördag 14 september 2019

Pengar eller mående?


Hej kära vänner, ledsen för min långa frånvaro - men någonting kom emellan.

Jag har nu gjort ett år på min nya arbetsplats, och kommit underfund med att jag inte trivs. Någonstans under vägen har jag intalat mig själv att jag trivts, just för att rättfärdiga min nya lön. Lönen var en del av strävan för att skapa nya förutsättningar, men jag har blåst mig själv eftersom någonting oanat uppenbarat sig. Självändamålet med det nya jobbet handlade primärt om "mer pengar för att fixa bostad". Jag visste redan om vilka nya arbetsuppgifter jag skulle få vid anställningen, men nu handlar vardagen mer om att bara bita ihop.



Varför mår jag crap?

Jag arbetar som grundskolelärare, men har tidigare arbetat med grundskolans senare del. Enkelt uttryck har jag alltid arbetat som högstadielärare.

Min nya arbetsplats är så pass stor, och man blir lätt anonym, och min tidigare skola hade visserligen sina nackdelar, men hade ändå ett signum: sammanhållningen bland kollegorna var väldigt bra. Jag arbetade då i ett socialt utsatt område, vilket gjorde att arbetsbelastningen handlade mer om att bygga relationer med elever snarare än nitisk dokumentation. Min nuvarande arbetsplats är så pass stor så det är lätt att försvinna i mängden; varje anställd sitter på sin egen kammare.

Under senaste halvåret har jag nog med dragits med ett vankelmod, en olustkänsla som bottnar i känslomässig rotlöshet. Nu känner jag mig skraj igen, och det är första gången på länge. På jobbet ligger jag alltid steget efter. Detta kan liknas vid en fotbollsmatch där jag sällan får passningar eftersom jag inte dribblar lika bra som mina lagkamrater. När jag väl får en passning blir jag stillastående; motståndaren hinner ta bollen och gör sedan mål.

Ingen klagar på mig på jobbet - men känner själv att jag inte passar in.

Just nu lyser sömnen med sin frånvaro, och jag känner mig mer stressad än på länge. Mina kollegor är begåvade och arbetar hårt, och oftast verkar det som om jag inte riktigt hänger med? Detta bidrar gärna till att jag känner mig otillräcklig. Jag har tidigare arbetat med tonåringar, och nu skall min undervisning inriktats mot yngre åldrar på mellanstadiet.

Pengar och mående

På bloggen har jag flera gånger lyft dilemmat "Hur pengar inte kommer fixa dig".

I mitt stilla sinne odlar jag iden om " att skapa sig bättre förutsättningar karriärmässigt, och vikten av materiell lycka", men det är inte hela sanningen. Om man inte har hälsan för att backa upp karriären med, så är man snart andligt bankrutt. För ett år sedan hägrade tankarna på en högre lön, att jag skulle få mitt break och ta mig från förorten. Jag landade min nuvarande anställning, men livet kom att förändras på andra sätt också. Jag separerade med kvinnan jag levde med eftersom vi inte längre fann kraft att hålla ihop relationen. Hon var liksom jag, lärare men blev utbränd.

Jag har pengar på banken, betalat kontantinsatsen på mitt nya boende - men känner mig ändå pank, jag känner mig så andligt pank. Nu återstår bara en förhandsvisning av boendet - och sedan går flyttlasset.

Nu måste jag börja omprioritera mina mål; vad är livskvalité? Detta verkar vara frågeställningen som genomsyrar mina inlägg.

Snart är jag tillbaka i hemstaden, där jag numera inte har några bekanta och skall börja om från ruta ett. Kanske detta inte medför en alltför stor skillnad ändå med tanke på att mina relationer sinat på min nuvarande adress? Jag har nu nått kulmen på ett mål som jag strävat efter de senaste fyra åren; att köpa bostad och göra en flytt. Men att återigen vara solo skapar ett vankelmod, och jag behöver mer mod än vad jag behöver vackla! (Det borde egentligen heta "vackel-mod") Kanske ägnar jag mig åt självömkan, och är oförmögen att acceptera det nya läget.

Förra året bytte jag jobb, blev singel, och skall nu efter 13 år i stora staden flytta tillbaka till min hemort.

I min värld är skakar detta om, och alla faktorerna har en djupare historia bakom sig – men detta ryms inte i ett blogginlägg. Jag drömmar om att vara på topp igen, och tänker inte vika ned mig nu.

"Be careful what you wish for, you might get it!"

Dagens läxa: Var mikro-ambitiös! Sätt inte upp för stora mål alltför långt in i framtiden. Risken är att du är en annan person när du väl når målsnöret. 


Ha det VÄL






17 kommentarer:

  1. Hej Väl. Jag tror många är i liknande din situation. Det krävs mer och mer på jobbet och hela arbetssituationen gör att det sociala försvinner och istället ska varje minut utnyttjas för ett mer effektivt arbete. Man ska jobba mer som en robot för jämnan där varje minut ska utnyttjas. Som ett exempel hinner man vanligtvis inte in på toan på hela förmiddagen när man jobbar inom hemtjänsten. Nästan alltid innebär det jobb från 06.45 till 11.30-12.00. Sen blir det 30 minuters rast. Detta i kombination med dåliga löneökningar som man oftast får vänta till slutet av året innan man får om det ens blir någon löneökning. (2 år har jag blivit utan.) Själv ser jag mitt sparande som en lösning på problemet. Den dagen jag blir ekonomisk fri kan jag jobba om jag vill istället för att jag måste. Först då är det jag själv som bestämmer över min tillvaro och inte min arbetsgivare. Men man kan ju hoppas att det blir en bättre arbetsmiljö överlag här i Sverige med skäliga och rättvisa löneökningar framöver. Hoppas du mår bättre snart. Jag är säker att det blir bättre med tiden.

    Mvh Slimis

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Slimis för dina vänliga ord. Jag överväger att se mig om efter någonting annat. Men antar att jag får fatta ett beslut ganska snart.

      Hoppas att allt är bra med dig :)

      Radera
  2. Jag tror att man behöver jobba mycket med sig själv och sin inre utveckling för att hitta något utanför sig själv som betyder något. Det kanske låter flummigt, men jag håller på och studerar Robin Sharmas böcker; "Munken som sålde sin Ferrari" och uppföljarna. I morse läste jag bl a om hans syn på pengar; att pengar inte är målet utan bara ett medel och det är väl en syn som delas av de flesta FIRE-bloggare.
    Jag hoppas i alla fall att det ljusnar för dig och att du hittar något som get livet mening.

    Mvh IUS

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack IUS!

      Jag har mitt program som jag använder mig av för personlig utveckling. Men låg självkänsla är en defekt som jag helst skulle slippa. Jag antar att vi alla står inför ett livslångt arbete med oss själva för att finna frid i tillvaron.
      Blir glad över att du skriver. Kul att det går framåt för dig ;)

      Mvh VÄL

      Radera
  3. Jag tycker du skall fortsätta och jobba på det finns säkert mängder med elever som ser up till dig och som tycker om att komma till dina lektioner, däremot sluta jämnför dig med andra människor för de kommer ta kål på dig om du fortsätter.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Johan, mina elever har nog räddat livet på mig många gånger när jag varit som mörkast. Jag skall ta till mig ditt råd och tänka på alla kramar som jag fått som lärare.

      Hoppas du har flyt i tillvaron.

      Mvh VÄL

      Radera
  4. Du skriver så bra och jag känner så väl igen mig i dina tankar - tror många andra gör det också.

    Du har nått ditt mål med lägenheten samtidigt som det gör att du rycks upp med rötterna igen. Krydda med andra saker som sker i livet och det känns som om man står på lös grund. Hemstad är dessutom bitterljuvt på något sätt. Man har minnen i varenda gathörn.

    Jag känner så väl igen din situation, jag har själv varit där många gånger i känslan. Jag har själv landat i att acceptans är mitt bästa vapen mot den sortens mående. Allt flytta, att nå mål, att ryckas upp, att förlora någon - allt det skakar om (man är inte mer än människa).

    Du ska inte ta en minisemester och komma ner till Camp FI Süd? :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack IGMR: Att förlora någon som man längtade efter i så många år har varit tufft. Antar att jag har en känsligare period än på länge med stor ovisshet. Acceptans verkar vara det sanna bästa vapnet mot det som händer just nu. Kanske jag ta en minisemester, och det är söderut som jag skall?

      Mvh VÄL

      Radera
    2. Jamenvaffan. Jag har märkt att mungiporna går mer och mer norröver ju längre söderöver man kommer.

      Acceptans och "värsta tanken" (kolla boken Sluta älta och grubbla, av Olle Wadström) har fått mig på rätt spår. Var rätt illa ute...

      Radera
  5. Förändringar tar tid att vänja sig vid, men förändringar är oundvikligt. Finns det andra skolor i närheten du kan tänka dig att byta jobb till? Lärare är ju ett av de viktigaste jobben, så du gör ett viktigt jobb, men att ha bra sammanhållning bland kollegorna är såklart också viktigt! Du verkar ju ha koll på vad du vill förändra, så det är ett bra första steg till att förändra saker till det bättre!

    SvaraRadera
  6. Tack Minimalistspararen: Jag kommer att börja se mig omkring efter nya anställningar, jag är uppenbarligen på fel adress och det känns inte bra i maggropen. Jag har inte sjukskrivit mig än, men har övervägt att stanna hemma många gånger. Skönt att jag får lite självdistans genom att lyssna på er. Jag skall göra ett sista ryck för att reda ut denna anställning, sedan får vi se vad jag gör?

    Mvh VÄL

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tycker jag låter som en bra plan. Måendet går före allt.

      Radera
  7. Allt handlar om inställning; och pengar är inte allt. Som sagt, jag kommer att lämna Stockholm inom kort. Pendlingen kommer medför att jag inte får mycket till liv kvar, detta eftersom jag har sena dagar på jobbet. Sedan skall man kontra SL och SJ, och jag har svårt att se att jag kommer vara hemma före 19.00 på kvällarna. Nu har jag testat en ny anställning och har utvärderat därefter. Ingen i personalen har behandlat mig illa, jag har inte fått några klagomål. Men jag tror också att min främsta karaktärsdefekt gör sig påmind. Jag jämför mig med andra alltför mycket.


    Mvh VÄL

    SvaraRadera
  8. Hej.
    Det var ju ingen uppmuntrande läsning men övertygad om att du gör rätt.
    Ingen känner dig bättre än du själv! Mår man inte bra måste man göra någonting åt det och det har du i ett första steg gjort nu.
    Jag har en lapp skriven vid min datorskärm där det står: Ego sum qui sum (kan vara felstavat ur minnet) Det betyder på Latin ungefär: Jag är den jag är!
    Och det gäller dig också, du är den du är. Man ska bara lära sig att acceptera sig själv.
    Visst, alla har fel o brister som man kan jobba på men ganska manga av ränderna på zebran sitter alltid kvar och det är lite så jag tolkar uttrycket. Precis som andra skriver så är lärare ett superviktigt jobb men det kanske inte är som lärare du ska jobba? Det är kanske någonting annat? Vad vet jag, jag bara pladdrar. Jag tror i vilket fall som helst att du kommer att reda ut stormen. Jag brukade alltid säga till mina barn när de tyckte att allt gick emot dem.
    -Titta bakåt i tiden, finns det något problem som vi inte har fixat? Nej. Nej just det! Och alltså fixar vi detta också.

    Mvh //PP

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Procentpanik! Läraryrket har genom åren varit krävande, men känner ändå att det är det som fungerat bäst.
      Just nu befinner jag mig ett läge mellan två städer; detta eftersom flytten sker inom ett halvår. En kultur på en skola kan skifta ganska mycket, och jag kan väl känna; att just denna arbetsplats kanske inte passar mig bäst just nu. Jag gör vad jag kan, och skall låta bli att döma mig själv för hårt.

      Tack för din omtanke :) Vi är fortfarande igång med bloggandet, så det är bra!

      Mvh VÄL

      Radera
  9. Hej VÄL! Själv har jag haft fullt upp med pappaledighet och man är verkligen inte ledig. Man måste trivas på sin arbetsplats, annars äter jobbet dig sakta, men säkert. Du ska ju flytta till hemstaden så passa på att byta jobb. Du spenderar rätt mycket tid på jobbet och man måste må bra, annars får man stänga av och sänka ambitionerna. Sen jag blev förälder så är prioriteringarna ändrade. Barnet före jaget, i allt.

    SvaraRadera
  10. Kulturen på skolor kan verkligen vara olika. Vissa skolor köper in material och läromedel. Vissa skolor ska läraren tillverka allt material själv eller leta på gratissidor. Andra skolor ör något mellanläge. Vissa skolor är det fy skäms använda pennor, bara det digitala är ok, andra skolor får man använda både digitala uppgifter eller även ge uppgifter där papper och penna involveras. Dokumentationen och informationskanaler varierar mellan skolor. Jag vet flera lärare som helst vill säga upp sig inom snar framtid, då de inte orkar mer och bränner ut sig. Att få sömnproblem är vanligt bland lärare.

    Jag hoppas du mår bättte snart och hittar en lösning där du får trivas bättre. Kanske kulturen passar dig bättre snart eller att du behöver byta arbetsmiljö.

    SvaraRadera